Elfenbenskusten

Landriskanalys för Elfenbenskusten

Senaste landriskanalysen för Elfenbenskusten gjordes i oktober 2026.

Bakgrund

Elfenbenskustens ekonomi befinner sig i snabb förändring sedan inbördeskrigets slut våren 2011. Under det senaste decenniet har BNP per capita växt med i genomsnitt drygt tre procent per år i reala termer, vilket är högt i ett regionalt perspektiv. Sparandet, som uppgår till cirka 20 procent av BNP, är också högt jämfört med andra ekonomier i regionen. Det har bidragit till stabilitet i statsfinanserna.

Därutöver är Elfenbenskusten medlem i västafrikanska CFA-franczonen (WAEMU), där valutan är knuten till euron och garanterad av Frankrike. Valutazonen främjar makroekonomisk stabilitet genom låg inflation, små valutakursrörelser och minskad transfereringsrisk, både inom zonen och mot hårdvalutor. WAEMU ger även staten möjlighet att låna i CFA-franc på den regionala kapitalmarknaden, vilket innebär lägre refinansieringsrisk än om endast den inhemska marknaden hade varit tillgänglig.

Tillväxten är till stor del naturresursdriven, genom jordbruk, guld och olja, även om en framväxande livsmedels- och textilindustri också bidrar. Ekonomin är känslig för fluktuationer i världsmarknadspriserna på framför allt kakao, guld, kaffe och olja. Elfenbenskusten är världens största producent av kakao, som utgör cirka 40 procent av exporten. Vid sidan om kakao har guld ökat i betydelse under de senaste åren, till följd av höga priser och ökad produktion.

Inrikespolitiska konflikter utgör alltjämt ett hot mot den positiva landriskutvecklingen. Elfenbenskustens nutida historia har präglats av politiska konflikter med dödlig utgång och landet förblir splittrat. Inbördeskrigen 2000–2007 och 2010–2011 slog hårt mot ekonomin och ledde till flera statliga betalningsinställelser, senast 2011. Omfattande militäruppror inträffade både 2014 och 2017.

De underliggande politiska konflikterna kvarstår, samtidigt som låg BNP per capita och utbredd fattigdom bidrar till riskerna för social oro. Alassane Ouattara, född 1942, har styrt Elfenbenskusten sedan 2010. Ouattara blev i oktober 2025 omvald för en fjärde mandatperiod, vilket är kontroversiellt eftersom konstitutionen endast tillåter två mandatperioder. Den inrikespolitiska situationen är dock mindre explosiv än för 15 år sedan.

Klimatförändringar har betydelse för landrisken på grund av den stora jordbrukssektorn, den höga urbaniseringsgraden i kustnära områden och den låga inkomstnivån. I University of Notre Dames ND-GAIN:s index rankas landet bland de mest utsatta länderna i världen vad gäller klimatförändringar, på plats 138 av 190 länder 2024. Elfenbenskusten är särskilt utsatt för stormar.

Enligt IMF utgör en naturkatastrof det största externa hotet mot hållbarheten i statsfinanserna. Därutöver är olje- och gasindustrin viktig för att upprätthålla en hög tillväxttakt, vilket innebär viss omställningsrisk.

Ouattaras omval – ett mynt med två sidor

Kriget i Mellanöstern och stängningen av Hormuzsundet har tydliga negativa konsekvenser för Elfenbenskustens ekonomi. Enligt IMF väntas tillväxten sakta in från 6,5 procent till 6,0 procent 2026. Stigande livsmedelspriser kommer sannolikt att driva upp inflationen till drygt tre procent, efter att i princip ha legat kring noll 2025.

Högre importpriser på olja och lägre kakaopriser gör att bytesbalansunderskottet väntas stiga till drygt två procent av BNP från att ha varit i balans föregående år. Underskottet i statsfinanserna prognosticeras också att stiga till 3,8 procent av BNP och därmed kommer Elfenbenskusten att bryta WAEMU:s stabilitetsmål på tre procent.

De negativa effekterna riskerar att förvärras till följd av den ovanligt starka El Niño, som med hög sannolikhet kommer att drabba regionen under vintern 2026/2027. Jordbruksskördarna, inklusive den viktiga kakaoproduktionen, kan drabbas av missväxt på grund av stora regnmängder och växtsjukdomar.

Flera år av reformer har emellertid skapat motståndskraft mot externa ekonomiska chocker och klimatrelaterade fenomen. Landet fortsätter att vara ett föredöme vad gäller ekonomisk politik, både inom WAEMU och gentemot IMF. Elfenbenskusten är exempelvis det enda landet inom WAEMU som är nära att uppfylla unionens stabilitetsmål.

I juli 2026 slutförde regeringen den sjätte översynen av landets IMF-program. Enligt IMF har genomförandet varit starkt och samtliga mål har nåtts, vilket är ovanligt i regionen. Som en följd av de ekonomiska reformerna har den offentliga skuldsättningen börjat sjunka tillbaka mot 57 procent av BNP. Till skillnad från exempelvis grannlandet Ghana har konsolideringen av statsfinanserna under IMF-programmet varit intäktsfokuserad snarare än utgiftsbaserad.

Skatteintäkterna har ökat från 12,7 procent av BNP 2022 till 14,7 procent av BNP 2025. Det är en markant ökning, även om kvoten fortfarande är låg och utgör en central svaghet i statsfinanserna. Den gemensamma valutareserven inom WAEMU har stigit till motsvarande drygt åtta månaders importtäckning, det vill säga en hög nivå.

Utöver ekonomiska reformer har Elfenbenskusten även genomfört klimatreformer som en del av programmet. Dessa omfattar bland annat försäkring mot klimatrisker inom jordbruket, godkännande av en strategi för koldioxidbeskattning, reformer för att främja renare fordon samt slutförandet av upphandlingsprocessen för två solkraftsanläggningar.

Vidare fortsätter landets institutioner att stärkas. Under året har IMF:s så kallade Composite Indicator* förbättrats. Därmed bedöms landet ha en stark förmåga att bära offentlig skuld, jämfört med tidigare måttlig. Det innebär i sin tur att IMF nu bedömer risken för offentliga betalningssvårigheter som låg, jämfört med tidigare måttlig.

I oktober 2025 valdes president Ouattara om för en fjärde mandatperiod, vilket sannolikt kommer att vara positivt för den ekonomiska tillväxten framöver. 
Ouattara är arkitekten bakom det senaste decenniets ekonomiska reformer och står därmed för kontinuitet. Samtidigt är presidentens omval förenat med risker, eftersom det också innebär ökad repression och förhöjd kupprisk. Två av de mest framstående oppositionsledarna Laurent Gbagbo och Tidjane Thiam förbjöds att kandidera i valet.

Politiska protester förbjöds under två månader och de protester som trots allt förekom slogs hårdhänt ned. Åtminstone elva demonstranter dog och tusentals arresterades. Som en trolig följd av det hårt kontrollerade valet var valdeltagandet lågt, endast drygt 50 procent. Elfenbenskustens senaste val följde därmed de senaste årens mönster, där sittande afrikanska presidenter är villiga att använda mycket hårda metoder för att behålla makten i hårt kontrollerade val.

Under 2026 har fängslade oppositionsledare gradvis släppts och Ouattara har utlovat politiska reformer. Samtidigt har presidentens yngre bror Téné Birahima Ouattara, 74 år, utnämnts till vicepresident, vilket av vissa ses som ett tecken på att han är den tilltänkta efterträdaren. Presidenten har vid flera tillfällen brutit sina löften om att inte ställa upp för fler mandatperioder, vilket har lett till frustration hos många ivorianer.

I den senaste Afrobarometer-undersökningen, 2024/25, svarade över 60 procent av ivorianerna att det är berättigat för militären att ta kontroll över landets styre om folkvalda ledare missbrukar sin makt. Presidentens hantering av politiken innebär därmed förhöjd kupprisk, särskilt mot bakgrund av det stora antalet statskupper som har genomförts i den västafrikanska regionen under de senaste åren.

Samtidigt har Ouattaras mandatperioder präglats av ekonomisk utveckling och politisk stabilitet, vilket innebär att han fortfarande åtnjuter en viss popularitet. Den låga inflationen gör att ivorianerna i större utsträckning har behållit sin köpkraft jämfört med många andra länder på kontinenten. Vidare har rädslan för att landet skall återvända till ekonomiskt kaos och inbördeskrig en dämpande effekt.

Slutligen har landet hittills i stor utsträckning varit förskonat från det islamistiska våld som har drabbat grannarna i norr. Missnöje med hur de styrande har hanterat säkerhetssituationen var en drivande faktor bakom statskupperna i grannländerna Mali, Burkina Faso och Niger.

Sammantaget ses inga stora förändringar i landriskutvecklingen, även om stängningen av Hormuzsundet och El Niño kan förändra den bilden. Riskmässigt bedöms Elfenbenskusten befinna sig i mittenskiktet av landriskklass 5.

Affärsmiljön

Stark tillväxt, låg inflation och en stabil valuta skapar grundförutsättningar för ett gynnsamt affärsklimat i Elfenbenskusten. Hög tillväxt är central för landets stabilitet, vilket gör att regeringens politik är företagsvänlig i ett regionalt perspektiv. Ekonomin tillhör de tio största i Afrika och det senaste decenniets makroekonomiska och politiska stabilitet gör att landet är på väg att bli ett regionalt finansiellt nav.

Under det senaste decenniet har utfallet i Världsbankens Worldwide Governance Indicators (WGI) förbättrats avsevärt. Från att ha tillhört världens allra svagaste länder i början av 2010-talet uppgår utfallet för landets ekonomiska institutioner** 47 av 100, det vill säga strax under mittenvärdet. Utfallet vad gäller korruptionskontroll är något svagare än för övriga indikatorer, 42 av 100, vilket påverkar det juridiska systemet, som i allmänhet är svagt. Att driva rättsfall och konkurs-förfaranden kan därmed vara tidskrävande och utgången är oförutsägbar.

I EKN:s affärsbedömning tas hänsyn till risken för negativ påverkan på mänskliga rättigheter. EKN:s fokus ligger på den påverkan som den verksamhet där de exporterade varorna ska användas kan ha. I sammanhanget är frågor som arbetsförhållanden, barn- och tvångsarbete, övervåld av säkerhetsstyrkor, ursprungsfolks rättigheter samt landrättigheter av stor vikt.

I Verisk Maplecrofts index över risker för kränkningar av mänskliga rättigheter uppvisar Elfenbenskusten en väsentligt högre riskprofil inom samtliga dessa indikatorer jämfört med gruppen av OECD:s höginkomstländer. Jämfört med länder på samma inkomstnivå ligger Elfenbenskusten på likartad nivå.

EKN:s policy

EKN klassificerar Elfenbenskusten i landriskklass 5 av 7 och tillämpar normal riskprövning för statsrisker, banker och företag. Därmed finns inga på förhand definierade krav i landpolicyn vad gäller garantigivning till dessa köparkategorier. Liksom i de flesta andra afrikanska länderna är EKN stängd för direktrisker på övriga offentliga köpare, exempelvis kommuner, städer och myndigheter. I affärer med den typen av köpare krävs remburs, bankgaranti eller statsgaranti.

EKN:s åtagande och erfarenhet

EKN:s garantiengagemang utgörs huvudsakligen av statsrisker i form av en transportaffär på 800 miljoner kronor och leveranser till ett vattenreningsprojekt på 1,4 miljarder kronor. Utöver vattenrening och transport har EKN engagemang inom gruvsektorn, pappersindustrin och telekomindustrin.

Betalningserfarenheten är generellt sett god. Dröjsmål och fordringar avser framför allt ett fåtal transportaffärer. Betalningsproblemen är relaterade till köparbolagen snarare än landrisken. I en av affärerna drabbades den aktuella köparen hårt av stängda gränser under pandemin. Betalningserfarenheten inom övriga OECD fortsätter att vara god enligt den senaste inrapporteringen från OECD:s exportkreditinstitut.

* Composite Indicator Score (CI-score) är ett mått på ett lands kapacitet att bära statsskuld utan att hamna i betalningssvårigheter.
** Genomsnitt för indexen Rule of Law, Regulatory Quality och Control of Corruption.